Det finns en viss elitistisk sida i mig som jag fått från min far. Ibland blir jag besviken på att mina vänner inte inser sin egen potential eller kämpar tillräckligt för sina drömmar. Jag tycker att livet har sina stadier. Bebis, barn, tonåring, ung vuxen, förälder, pensionär - kan man sammanfatta de olika stadier med. Nu befinner sig de flesta av mina vänner i zonen ung vuxen och då tycker jag att man ska ha åstadkommit vissa saker i alla fall.
Man kanske inte har skrivit doktorsavhandling, men man kanske ska ha kommit igång med sin utbildning eller skaffat ett jobb man trivs med. Man kanske inte är gift med tre barn, men man har gått igenom en del förhållanden och vet hur man funkar i ett. Man kanske inte har sett hela världen, men man har i alla fall varit utanför sin bekvämlighetszon.
Kom igen, vänner! Kämpa lite för era drömmar! Sparka er själva i röven! Fixa den där omtentan nu! Sök det där drömjobbet! Våga satsa på den där tjejen! Spara pengar och res till Indien, om det är din dröm! Kämpa! Hårt! Man får inget i livet gratis.
Jag måste säga att jag är lite besviken på vissa av mina vänner. Fast vem är jag att döma?
No comments:
Post a Comment