"You have an unforgettable face..."

... fick jag höra av en viss San Francisco-kille som till min stora förvåning ringde idag "bara för att säga hej!". Amerikaner är bra på att visa uppskattning. När man går själv på campus kan killar le mot en, hälsa med ett "how are you doin'?" eller bara vända sig om och säga "damn!". Nu får jag det att låta som det händer hela tiden, det gör det verkligen inte! Jag är ju ingen lång, blond svenska precis. Men jag blir chockad, misstänksam och lite smickrad varje gång det händer.

Jag vet att jag har varit extremt egenkär på sistone. Har tagit en massa egobilder på mig själv och postat dem hämningslöst. Men så går det när man inte har någon pojkvän som kan säga hur underbar och fin man är varje dag. Då får man själv försöka övertyga sig om hur fin man är. Vännerna här gör så gott de kan. Men varför behöver man så mycket bekräftelse från det motsatta könet?

Idag gymmade jag i min nya favvo-tee från Nike!

P.S. 2 år och 9 månader sedan jag var singel sist... Känns fortfarande så ovant att prata om andra killar. Vill inte såra någon, men vi måste ju gå vidare.