Distansförhållande

Ibland är det lättare än andra stunder. Vanligtvis går man runt som i ett zombie-töcken i väntan på att få minsta kontakt från den andra. Det är oftast fler dåliga stunder än bra. Man blir argare och mer uppgiven för varje minut den andra inte hör av sig och när man till sist hör av varandra så är man bara så lycklig att man har glömt varför man är arg. Då och då, har man själv så mycket på gång att man glömmer den där jobbiga saknaden för ett tag. Oftast fylls det där tomma hålet upp av familj, vänner, jobb, roliga händelser... Men det är som när en heroinist får Naltrexon istället för sitt älskade heroin. Det är liksom aldrig lika bra...

Ni kanske bara tycker jag yrar? Återkom när ni har haft långdistansförhållande på 800 mil! Med en amerikan dessutom. De måste vara världens mest hårt jobbande människor som aldrig har tid med att bara sitta runt och sakna någon. Just nu känns det som om bara min BFF som är i samma situation förstår mig... Babe, vi SKA trycka på play tillsammans! Love you.

Don't get me wrong, I still love you!