Hur känns det?

Den frågan måste jag ha fått minst 50 gånger den här veckan. Ja, hur känns det när man ska lämna sin vardag och alla människor man älskar för att bosätta sig på andra sidan jordklotet? Ärligt talat så har jag inte ens hunnit reflektera över min resa så mycket. När man har fullt upp med jobb och visumansökan, koncentrerar man sig på det istället för att tänka på resan. När man är med personerna man älskar så vill man ständigt vara närvarande och njuta av stunden, istället för att tänka på resan. Men nu då? När man går runt och ströpackar, fixar det sista och har för mycket tid för sig själv, då börjar man tänka på resan.

Det känns mest overkligt… Jag har väl inte börjat ta det på allvar ännu. Å ena sidan känns det spännande, roligt, galet, förväntansfullt och bara helt underbart! Jag kommer att få en på miljonens chans att få uppleva ett helt annorlunda lands kultur och liv, träffa nya spännande människor och uppleva sådant som många bara får drömma om. Å andra sidan…
Å andra sidan vill jag inte lämna min lilla familj när vi är i en krissituation med sjukdom, annalkande bortgång, flytt hemifrån, jobbstress och annat. En liknande krissituation inträffade precis när jag hade flyttat till Uppsala. Då kändes det också som om jag lämnade dem i sticket, när det var som värst och nu känns det som om jag gör det igen. Men samtidigt är alla vuxna nu och kommer lösa sina problem med eller utan min hjälp.

En annan stark faktor som gör resan ännu svårare är R. Om ni inte visste om det så kan jag tala om att jag och R har gett vårt förhållande en till chans. Om ni tänker komma med motargument som ”Gör man slut en gång, blir det lättare att göra det nästa gång”, ”Man gör alltid slut för en anledning”, ”Du ska ju vara borta ett år”, ”Ni passar inte ihop på många sätt”, ”Du är bara rädd för att vara ensam”, ”Man ska inte behöva kämpa så mycket i ett förhållande”, så behöver ni inte. Jag har redan gått igenom alla motargument tusen gånger i mitt huvud och kommit fram till ett beslut. Det kommer att bli ett tufft år. Vi har bestämt att ta ett öppet år där man får göra vad man vill utan att känna sig bunden till den andra. Det känns som om det är det enda rätta. Det kommer naturligtvist leda till en massa problem med saknad, missförstånd, svartsjuka, svåra tidskillnader, ångest över rätt beslut och bara faktumet att vi inte kan träffas på nästan ett år. Men överlever förhållandet det så är det the real deal. Gör det inte det, så har vi inget att förlora.

Och till alla mina kära vänner, ni som har brytt er, stöttat mig och verkligen gjort allt för att jag ska njuta av min ”sista” tid i Sverige, tack! Snälla, försöka hålla kontakten med mig nu!

Nu är det nästan exakt ett dygn tills flyget lyfter från Arlanda och bär iväg mig på nya äventyr! Ni hänger väl med?

Vad kan finnas bakom nästa gatuhörn?