I morse när jag kom till jobbet var jag fylld med så mycket positiv energi och glädje. Det måste ha kommit från helgens eskapader: solen, havet, god mat, och inte minst det avslappnande sällskapet i form av min äldsta vän.
Vid lunch smsade min mamma att hon fått tid för operation 8 augusti. Kirurgen berättade att cellgiftsbehandlingen hade gått precis som planerat, mamma hade svarat bra på behandlingen och tumörerna hade krympt. Dock hade cancern, som jag tidigare nämnt, spritt sig till lymfkörtlarna i armhålan och även till lymferna under nyckelbenen, så troligtvis behöver hon strålbehandling efter operationen. Det är inte bekräftat, det vet dem inte förrän efter operationen.
Det var som all min energi bara pyste ut. Det känns som om det räcker med dåliga nyheter nu. Resten av dagen gick jag bara på autopilot på jobbet kändes det som. Fick dock en skön kvalitetsstund med Lisa som är i Linköping. Vi satt på ett fik och pratade i nästan 2 timmar. Hon tyckte att jag varit så duktig på sistone. Ord som värmer.
När jag kom hem var jag trött efter jobbet, sömnig efter att ha vaknat tidigt och småhungrig. Pappa, faster och mamma satt runt middagsbordet och jag stod bara inte ut med att umgås dem just i den stunden. Jag ville bara vara själv. Jag käkade middag snabbt och gick över till syrran och Leon istället. Visste aldrig att en liten bebis kunde bli min fristad. Att någon så liten och hjälplös kan få mig att må så bra och skratta när allt är nattsvart. Leon är verkligen vår lille solstråle.
Känslorna åker berg- och dalbana när man är anhörig till en cancersjuk. Man känner kärlek, tacksamhet och hopp i ena sekunden och man lär sig att uppskatta livet på ett helt nytt sätt. Men i andra sekunden känner man bara hopplöshet, frustration, ilska, sorg, och kan bara tänka på hur orättvist livet är. Just nu är det jobbigt.
No comments:
Post a Comment