Skuldkänslor

Jag pratade med en av favvokollegorna om skuldkänslorna som kommer när en nära anhörig blir sjuk. Hennes mamma blev svårt sjuk i våras, precis när hon skulle åka iväg på semester. Och jag känner så väl igen vad hon säger. Att man hela tiden oroar sig över hur hon mår idag, att man vill vara hemma ifall det skulle hända något. Halva nöjet med att göra något skoj som att resa försvinner. Man känner sig nästan lite skyldig när man gör något kul. Som om man inte förtjänar att njuta när hon inte kan göra det. Jag vågade knappt berätta att jag skulle till Budapest och nu har jag inte berättat om min Söderköpingshelg med Sofie, det kommer att bli precis efter hon fått behandling... Det är liksom något som tar emot, fast mina föräldrar ALDRIG har nekat mig till att resa, träffa vänner och sådant. Tvärtom uppmuntrar min mamma mig jämt och säger att det finns ändå inget jag kan göra. Nu när både pappa och faster är hemma finns det ju folk som tittar till mamma. 

Det är fel att känna så, jag vet. Men jag är ju bara människa. Läser man i informationshäftena om cancersjukas anhöriga är dessa skuldkänslor ett vanligt fenomen. Största skuldkänslorna får jag för flytten i höst. Nu avvaktar vi ju lite eftersom mamma ska opereras i augusti förhoppningsvis. Men om allt går som det ska vill jag flytta i september och jag vet att Anthony bara går och väntar på att vårt liv ska börja. Mina syskon och pappa brukar ibland komma med halvskämtsamma kommentarer om att jag ska överge dem. Det svider även om de skämtar om det. Det är ju inte rätt att jag ska ha skuldkänslor över att vilja starta mitt liv med mannen jag älskar. Men det har jag. Bara att försöka jobba på det och prata med mamma om det. Hon brukar få mig på bättre tankar.