Eftersom det är en sådan här kväll då tydligen ingen vill prata med mig (MSN, Facebook, Skype, telefon - nope!) har jag spenderat kvällen med tänka. Att tänka.
Jag har tänkt på USA. Jag har läst lite på Amerikanska Ambassadens hemsida om hur man ska få arbetsvisum i USA. Det är jävligt svårt. Någon gång ska jag redovisa för er hur svårt det är, men just nu känner jag mig så uppgiven att jag inte orkar... Men jag vill ju så gärna bo och jobba i USA. Ni förstår , det gäller inte ens Anthony eller mitt barnsliga gnäll över Sveriges gråa vardag.
Europa, Asien, USA's East Coast, men nej. Ingenstans har jag känt mig riktigt hemma. Inte ens i Sverige. Första gången jag kom till Kalifornien kände jag mig direkt hemma. Kalifornien välkomnade mig. Jag var så lycklig när jag var där. Det var något med ljuset, människorna, maten, luften, vad vet jag? Vissa av er kanske tänker: "Visst, det enda du gjorde där var att festa, shoppa och resa, vem trivs inte då?" Men det är inte det. Jag vet att USA är ett tufft land. Krångliga hälsoförsäkringar, hårt jobb med 2 veckors semester, vapen och våld, bilavgaser, stress stress stress, pengar pengar pengar...
Men jag vet att jag kan få ett bra liv där. Pengar styr USA och förhoppningsvis så kommer jag att tjäna bra (medellön 60.000 SEK/mån enligt BLS) som apotekare. Kalifornien passar mig. Livsstilen. Människorna. Tempot. Min moster från Kanada sa en gång: "När jag kliver av planet i Kalifornien och ser den blåa himlen och palmerna, så glömmer jag alla mina bekymmer!". Det stämde för mig med. Jag kom ihåg att jag satt i en bilkö i Sacramento på väg hem från skolan. Jag tittade ut på den strålande solnedgången som gick ned över Södra Sac's ödsliga ängar med vajande palmer. Någonting rörde vid mitt inre, jag såg inte ens på bilkön. Jag tänkte "Här vill jag leva.". Klyschigt, men sant. Har ni någonsin känt så?
Sedan träffade jag Anthony. En smart, rolig, het kille som bara skulle bli en sommarflört. Men någonting hände där på vägen. I maj, 1 månad innan jag skulle åka tillbaka till Sverige kom vi överens om att försöka ha ett långdistansförhållande. USA-Sverige. Många av mina vänner avrådde mig. "Du är ung, du ska ha roligt, du måste tänka på dig själv!" Min vän som haft ett distansförhållande USA-Frankrike sade: "Naffe, du kommer snart att få en karriär i Sverige, du kommer att glömma honom, du kommer att resa till nya länder, du kommer att hitta någon att bli kär i igen...". Men här är vi nu. Jag älskar honom och han är precis vad jag behöver. Men vi får se, vi ska ses igen om en månad.
Och min familj och vänner då? Det känns som jag nyss slutit fred med min älskade föräldrar, äntligen hittat tillbaks till syskonkärlekens värld med mina fantastiska syskon. Och mina fina vänner... Ska jag bara åka och bosätta mig på andra sidan jorden nu? 9 timmars tidsskillnad. Anthony har frågat mig: "What would you've done if you didn't meet me?". Mitt svar har varit: "Norway or the UK, work hard just to get the cash, pay back my debts, start from scratch.". Skulle det inte vara enklare så? Att bara stanna i Europa? Kanske åka till Norge och jobba? Inte vara så långt från familjen och vännerna. Skulle det inte vara en bättre lösning?
Men tänk om alla skulle ta den enkla vägen? Tänk om alla skulle ta hänsyn till vad andra vill? Tänk om alla skulle nöja sig med andrahandsvalet. Det handlar, klyschigt nog, om att vilja och våga gå sina egna vägar. Följa sina egna drömmar. Jag vet att jag vill leva och jobba i USA. I alla fall för en period i mitt liv när jag fortfarande har energi att följa mina drömmar. Nästan allt jag har velat i mitt liv har jag kämpat för och sedan faktiskt fått! Jag ska inte ge upp denna gång heller!
...
Hurtigt värre. Men ni som har tagit er ända hit. Tack för att ni är med mig! Vet inte riktigt om jag ska posta det här eller inte. Men om ni läser det, har jag alltså klickat "Publicera inlägg".
No comments:
Post a Comment