Ibland kan jag bara inte sova, trots att jag är jättetrött. Ligger och vrider och vänder mig. Ni vet hur det är. Det är då, i mörkret, som mina värsta tankar kommer ifatt mig. Jag tänker på hur dålig jag är. Hur mycket mer jag skulle kunna göra. Att jag aldrig kommer att nå mina mål. Att jag har valt fel väg här i livet. Jag spelar upp de värsta scenarion på hur min framtid kommer att se ut. Ni vet, sådana där tankar.
Det är också då som alla tankar om mig och A är de värsta. Att vi aldrig kommer att klara detta distansförhållande. Att vi kommer att tröttna. Att jag aldrig klarar provet. Att jag aldrig får praktik. Att vi gifter oss och inser att allt bara var en fantasi. Att allt kommer att gå åt helvet. Att vi kommer att ångra det här. Jag tänker bara på våra olikheter och våra bråk...
Jag smsade A häromdagen och bad om ursäkt för att jag varit en sådan bitch på sistone och förklarade att jag oroade mig för allt just nu: flytten, giftermål, FPGEC... Han svarade: "... it's okay babe. It's a big step. One step at a time. I love you".
Jag vet, jag vet. Ni vill alla bitchslapa mig nu. Jag är ju så lyckligt lottad, det finns så många människor som har det värre än mig. Men just i dessa stunder finns det inga hoppfulla, ljusa tankar. Bara dessa mörka... Och ja, jag skäms för dessa tankar. Jag är en rastlös, egoistisk person som ger upp lätt. En typisk 90-talist. Jag vill att allt ska gå snabbt, att livet alltid ska vara spännande och fantastiskt. Möter jag minsta hinder så gnäller jag.
Men som A sade. Ett steg i taget. Jag. Ska. Fixa. Detta.
No comments:
Post a Comment