Att börja om på ruta minus 21

I dagens läge så har man ju inte mycket kontakt med sina gamla vänner. Men vissa har man ändå på Facebook och håller sig uppdaterad om deras liv, för att man bryr sig om dem. Min absolut äldsta vän, som jag känt sedan jag gick på förskolan i Mjölby, har bott och pluggat i USA i flera år och uppdaterade alldeles nyligen att hon skulle flytta tillbaks till Sverige. För att göra en lång historia kort,  fick hon inte sitt jobb-visum förlängt efter 5 års långa studier och ett års "praktik", utan måste nu lämna landet och "börja om på ruta minus 21", som hon uttrycker det. 

Jag blev alldeles matt av att läsa om hennes kamp med myndigheter och långa, hopplösa processer. Och väldigt orolig för min egen del. USA är verkligen byråkratins land och tänk om mina och A's planer inte går som dem ska..? Jag vet, ingen idé att oroa sig nu för framtiden, utan vi försöker bara att ta ett steg i taget. 

Men samtidigt är jag mäkta imponerad och stolt över min vän som inser när det är dags att gå vidare och starta ett nytt kapitel i livet. Det är verkligen starkt av henne och jag beundrar henne otroligt mycket. M, kämpa på! Som du själv säger, "old doors close - new ones open".