Så fort jag kom hem från matlagningskvällen med jobbet så längtade jag efter att skypea med A. Det är alltid så, så fort jag har något roligt, spännande eller tråkigt att berätta så vill jag så gärna berätta allt för min älskling. Men så fort vi sätter på Skype så är det som om all kärlek och längtan bara pyser tyst ur en. Det slutar nästan alltid med att vi gör varandra irriterade. Vet inte vad det kan bero på. A säger att det är Skype. Man tvingas sitta där och aktivt prata med varandra och titta på varandra. Det blir så krystat på något sätt. Det är inte som i verkliga livet där man kan prata en stund och sedan vara tysta i samma rum eller bara göra egna saker bredvid varandra och ändå känna kärleken.
Ja, jag vet, jag har tjatat om detta förut. Och jag försöker tänka att Skype och sms är bättre än inget. Men A menar att oavsett om vi hörs varje dag, skypear, smsar, chattar, så är det fortfarande bara skit. Fast även om det är skit med långdistansförhållande kan väl båda anstränga sig så att det blir mindre skit? Han menar att detta inte ens är i närheten av vår relation i verkliga livet. Jag vet inte längre vad som är verkligt. Jag menar, de senaste tre åren har ju detta helvetes-distansförhållandet varit vår verklighet. Hur ska det gå när vi går från detta till att bo ihop och ses varje dag?
Ok, jag ska försöka sluta tänka det värsta om oss och bara fokusera på att göra vårt långdistansförhållande mindre "skit".
No comments:
Post a Comment