Jag och Sofie blev sugna på en film och såg One Day med Anne Hathaway och snygge Jim Sturgess. Jag har ju läst boken och självklart är boken bättre, men tyckte ändå att filmen gjorde boken rättvisa.
Det är en ganska tragisk men fin historia om två vänner som älskar varandra men aldrig riktigt får till det. De är helt enkelt i olika faser i livet hela tiden, även om de finns där och stöttar varandra, så blir det aldrig dem. Man får följa dem på en specifik dag i deras liv, varje år, i tjugo år. Slutet är bitterljuvt men jag gillar ändå att författaren David Nicholls låter slutet vara så. Annars hade det blivit alldeles för Hollywood över det hela. Filmen var lite seg emellanåt, men med väldigt bra insatser från Hathaway och Sturgess och väldigt realistisk rekvisita daterade 80- och 90-talet. Den får NNN av NNNNN (som Sofie sade efter filmen, haha!) av mig.
Visst är det typiskt att kärleken kan vara så svår? Har ni råkat ut för något som ni tänkt i efterhand "ja, det kanske hade blivit vi om bara timingen var rätt"? Allt handlar om timing. Du kanske möter den perfekte personen för dig men om du eller den personen inte är redo för ett förhållande, leder det kanske inte till något. Eller tvärtom. Hade jag mött A år 2009 istället för 2010, då han var en (jag citerar hans mamma) "manwhore", så hade det aldrig blivit vi. Han skulle inte vara redo för ett nytt förhållande. Men vi möttes 2010 och då var han redo. Nu har vi haft ett långdistansförhållande i 3 år och ska gifta oss snart. Timing.
No comments:
Post a Comment